Om att bli en lycklig odlare med mördarsnigeln i trädgården – eller: NATUR som min religion.

Mina reflektioner/min strategi

När vi flyttade till gården för över 20 år sen, började jag att sköta trädgården som jag lärde mig i skolan.  (Jag är utbildat som trädgårdsanläggare). Sen jobbade jag som kyrkvaktmästare och jag lärde mig att sköta gräsmattan bättre. Jag tyckte det var viktigt då.  Jag började odla och läste om ekologisk odling. Under all den tiden återkom ett ord i böckerna och på nätet om och om igen: BEKÄMPA!!


Vi ska bekämpa ogräs, getingar, myggor och knott, fjärilslarver, sniglar, skalbaggar, myror, sork och möss, mossa och löv….. Och för att kunna få en absolution har man till och med benämnd ett djur med ord som ska återspegla dess “ondhet”: MÖRDARsnigel. Nu får den dränkas och förgiftas. Man får skära den i bitar och strö salt över den, så att den dör långsamt och under hemsk vånda. Man får använda mekaniska, biologiska och kemiska vapen.


Så här står det i produktbeskrivningen för Ferramol (ett bekämpningsmedel mot sniglar):

”När sniglarna ätit av kornen drar de sig mätta tillbaka till sina gömställen där de dör av uttorkning. Skadar inte omgivande växtlighet eller nyttodjur.”

Förpackningens utformning gör kornen lätta att strö ut, direkt ur förpackningen. Enligt den europeiska miljöorganisationen Ecocert är Ferramol tillåten att använda i ekologisk odling.” Nu är det i det här fallet som tur är så att pesticidens tillverkare definierar för oss, vad vi ska se som ”skadedjur” och vad som ”nyttodjur”. Igelkotten, husdjur och daggmaskar är ju klart ”nyttodjur”. Men tydligen är alla arter bland Sveriges över hundra arter av snäckor och sniglar ”skadedjur”… 


Jag fick helt enkelt inse att jag är djupt övertygat pacifist. Jag vägrade tjänst på vapen redan när var 18 år. Civiltjänst passade mig bättre. Och sen har vi slutat att köpa kött för jag vill inte att djur ska lida onödigt i massdjurhållningar, djurtransporter och slakterier…Varför ska jag tycka att snigeln förtjänar att plågas?

Jag undrade då, hur jag ska kunna odla grönsaker och ha glädje på min trädgård utan att bekämpa.

Jag har alltid varit mycket ekologi-intresserad och jag tänkte att det finns ju inga ”mördar”sniglar i naturen. Det finns inga skadedjur. Bara mångfald.  Alla arter håller sig i en viss balans. Här måste jag helt enkel citera min stora ”ögonöppnare” Masanobou Fukuoka: ”Naturen är perfektion. Varje steg från naturen är ett steg från perfektionen”. 


Bild: Chelseagreen.com

Böcker av Masanobu Fukuoka:

One Straw Revolution, Sowing Seeds In The Desert, The Road Back To Nature och The Natural Way of Farming


Ok, ”NATUR” är lösningen då, tänkte jag. Men, vad är natur? Hur bör natur se ut i Sverige? Hur kan jag hjälpa naturen att återskapa balans?  

Sen måste jag också ställa mig frågan, var är min plats i naturen? Jag hör till en främmande art här i Sverige. Så som spanska skogssnigeln (möjligtvis från Frankrike) och äppleträdet (från Afghanistan), körsbären (från Mellaneuropa), Potatisen (från Amerika), Hönsen (från Indien), Katten (från Egypten), honungsbiet (?) ……ja, så kommer vi människor från Afrika. Människans inflyttning i Skandinavien skedde ganska nyligen (ur världshistoriskt perspektiv). För bara 10 000  år [VH1]  sedan. Eller, bara cirka 10–12 ek-generationer sen. En gran som de första Skandinaver har skådat på lever än idag på Fulufjället.


 [VH1]Svt.se/nyheter/vetenskap/de-var-forsta-svenskarna, 2021-01-16


Naturen är ytterst anpassningsbar. Främmande arter skulle, i ett fungerande(!) ekosystem, antingen finna sin nisch och bli integrerade. Eller de skulle undanträngas tills de försvinner. ”Främmande” är förresten i bästa fall en semantisk fråga. Efter senaste istiden, när glaciärer drog sig tillbaka, fanns det enbart kalt berg i Sverige. Alla arter som finns nu har vandrat in. Med vinden, med fåglar, med däggdjur…

Människan (i alla fall bondesamhället, vilket är vår västerländska kultur) brukar inte acceptera naturens spontana utveckling. Vi vill alltid ha kontroll över vad får växa och vad ska dö.  Vissa arter accepterar vi. Vissa bekämpar vi. Vissa tvingar vi hit. Andra kallar vi för främmande. Vi delar in arter i ”nyttodjur”, ”skadedjur”, ”ogräs”, ”ohyra”, ”grönsaker”…Många gånger helt utan koncept: Ibland hänvisas på intelligensen, hur vi får behandla ett djur. Men beträffande intelligensen är det egentligen ingen större skillnad mellan ”människans bästa vän” och ”julskinkan”. Det måste vara traditionen, religionen och kulturen som gör skillnaden. Men som all kultur har den alltid varit flexibel och utvecklat sig.

Varför inte försöka en ny strategi, en ny kultur? Istället för att kämpa oss fram med enbart det egna målet i sikte. Istället för att följa bibelns råd:  ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.” Nej, jag vill försöka finna förtroendet för naturen, ordna in oss under jordens styre. (Såsom förresten påven själv nyligen omtolkade den här meningen i bibeln!) Naturen är faktiskt allsmäktig. Och erbjuder evigt liv. Påminner om någon?


Nu är vi alltså en främmande art med främmande växter som vi äter. Inget fel med det. Men, låt oss ödmjukt önska att naturen etablerar en ekologisk balans i miljön vi vill leva och odla i. Och vi kan försöka att hjälpa naturen på traven. Vi måste först föreställa oss vad natur är. Hur den skulle se ut idag om människan aldrig hade funnits. Vilka arter skulle finnas här? Och sedan kan vi funderar över hur vi kan samexistera, naturen, vi och våra medföljare.

Hur den svenska naturen utan människan skulle se ut är så mångsidigt och mångfaldigt att det hade fyllt en bok. Men låt mig ändå att måla en bild. (En bok som hjälpte mig förstå, vad natur i Sverige verkligen betyder, är ”Skogsdynamik och arters bevarande” av Mats Niklasson och Sven G Nilsson.)

Vi dyker in i en värld utan människa, på en resa från Dalsland till stället där Göteborg ligger i vår värld:
 

En tall och ekskog har varit utsatt för en enorm skogsbrand för några år sedan, orsakad av ett blixtnedslag. Inga människor finns i det här universumet, ingen som släcker elden. Tusentals hektar brann. Många tallar som är anpassade med sina tjocka bark och höga kronor till att klarar sådana här bränder överlevde. De riktiga veteraner är nu redan 600 år gamla. Granen klarade sig bara i fuktiga, svalna dalgångar, där branden inte härjade lika hårt. Men i den halvöppna, ljusa tallskogen ändrade sig ph-värdet nu. Askan förvandlade den sura silikatjorden till en basisk kvävefattig jord som nu ändå innehåller många näringsämnen som bl.a. calcium, fosfor och kalium. Kolen och döda träd ger grunden för många (nuförtiden utrotningshotade) arter. Pionjärarter som asp och björk försöker komma upp. På stora ytor tar gräs över. Ett fint bete för, uroxen, jättehjorten (arter som troligen hade funnits om människan inte hade bidragit till deras utrotning) älgen, rådjur och hjorten. De kommer att hjälpa till att det dröjer till skogen kan täcka ytan med sin skugga igen. Men så småningom bildar sig buskage av asp, vildrosor och ek. I basisk jord etablerar sig även slån, rosor och hagtorn som, med sina taggar, är bra anpassade mot herbivorernas aptit. Mellan buskarna kan nu den ljuskrävande sälgen, aspen och björken komma upp. I deras skugga smakar de unga ekar och tallar inte lika sött längre. Även granen breddar ut sig igen. Och efter bara några hundra år är det skog igen. En blandskog av tall, björk, ek och gran. Tills nästa blixt under en torr sommar förändrar skogen på nytt….

Nere i Dalbosläten skulle det växa enorma sumpskogar. Ingen människa hade dränerat marken här. Vänerns vattennivå påverkar många kilometers skog från den nuvarande Vänern-stranden. I de stora pölar och dammar som på vissa ställen och under vissa tider torkar ut helt, hör vi läten av miljontals amfibier. Vi ser svartstorkar vada genom det grunda vattnet i en stor skogsglänta. Det är en gammal alskog som nästan liknar asiatiska mangroveskogar. Det luktar honung från kanterna där häggen blommar. Det surrar av oräkneliga insekter. Något högre upp står enorma lindar, lönnar och ekar. Ingen har någonsin tagit bort ett träd. Dem flesta träd här är över åttahundra år gamla. Tänk dig, vilka jättar! Hundratals kubikmeter död ved ligger och står i dessa skogar. Döda träd som är 2 meter i diameter. Bara ett sådant dött träd ger boplats till 500 till 1000 olika arter. Lavar, mossor, skalbaggar, fladdermus, fåglar, ormar, möss, ödlor…Här kan de föröka sig, övervintra, gömma sig och hitta föda. 

När vi följer Götaälven ner, ser vi enormt stora änger intill floden. Vattennivån hade inte varit kontrollerade. Isen drar med sig träd som börjar komma upp. Men visst, många videbuskar är ju anpassade till det. En avskuren gren slår lätt rot på stället där den spolas i land. (det är orsaken varför det är det enklaste växtsläkte att sticklingsföröka). På dessa, på sommarens fuktiga, näringsrika ängar nära vattnet, kan vi se en scen som påminner oss om afrikanska savannen. Stora hjordar av europeiska bison, uroxar, och hjortar betar här. Även älgar som är större än hur vi känner de. Björnar fiskar laxen ur floden, vargflockar bevakar lugnt om det kanske kan finnas en oaktsam ung kalv i flocken. (Hade kanske till och med mammuten anpassat sig klimatuppvärmningen efter istiden med en mindre variant om inte människan redan hade jagad den och bidragit till dess utrotning?) Vid vattnet, i luften och på träden i kanten ropar och sjunger tusentals fåglar. Gråhäger, storskarv, snäppor, storkar, havsörn, fiskgjuse, måsar… Dessa fåglar blir bara fler ju närmare vi kommer där Götaälven mynnar i havet. Här tillkommer även sälen. Valrossen har stannat kvar efter istiden. Garfåglar sitter på alla små öar. Fiskrikedomen i Götaälven är ju enorm. Till och med tumlare söker sig en bit upp i älven.


Ja, det här, det är NATUR!


Men tillbaka till trädgården. Hur kan vi återskapa natur där vi har en plätt, steril gräsmatta och en granplantage intill? Och en grönsaksodling där vi bekämpar snigeln?

Genom att erbjuda just sådana element jag berättade om längre upp. Vi samlar takvattnet av huset i en liten damm, det gör inget om den torkar ut ibland. Vi ställer och lägger ut dödved i trädgården. Tjocka och klena; i skuggan och i solen.  Över flera år, allt eftersom får det alltid tillkomma lite ny dödved. Här värmer fjärilarna sig. Här kommer ödlorna tillbaka. Och gärna får det vara några stenar också, där de kan gömma sig för hönsen och katten.

Grönsakslandet kan vara inhägnad av en häck där humlorna, bina, skalbaggar och blomflugan kan hitta mat. Slån, körsbärsplommon, sviskon, äppleträd, krusbär, vinbär, fläder, häckoxbär och häggmispel pryder min häck som är mat för mina bin, stängsel för mina får, vindskydd för mina grönsaker och fruktodling i ett. Samtidigt ger det även mat till mina älskade bålgetingar som jag byggde holk för. Tyvärr har de inte flyttat in där än. Vi kan erbjuda många andra holkar också. För mesar, ugglor, flugsnappare och fladdermus. Jag brukar inte rengöra de utan jag sätter upp nya varje år och låter dem gamla hänger kvar för andra arter att flytta in. Naturen som förebild! Mångfald uppstår genom mångfaldiga element. Gamla och unga träd, dödved, stenrös, vatten, blomsterängar, betesmark, buskar, rishögar, skugga, sol, gräsmattor med maskros och klöver. 



Jag kan bara säga att vi lyckades- naturen och jag. Jag får upp fina kålhuvuden, rödbetor, sallader, bönor och pumpor bredvid snigeln, getingen och snoken och alla andra fantastiska varelser.

“…Helt utan att dra till kamp i min egen trädgård.”


Jag tänker så här: det finns inga skadedjur i naturen.

Men sorken tänker du? Visste du att några humlearter gärna övervintrar och bygger bo i överlämnade sorkhål?…Getingen? Även getingar pollinerar dina fruktträd och blommor. Ett geting-samhälle jagar upp till 8000 småinsekter per dag. Glöm myggsprayen – Det är den fredliga getingen som hjälper dig!  Ormar, då? Fantastiska mössjägare! (Snoken äter till och med sniglar ibland). Paddor – äter insekter och sniglar. Även jordlöpare och pantersnigeln är bra snigeljägare. Myrans nytta får du slå upp själv – allt är så jäääävla spännande! Svårt att överskåda hela naturens samspel. Outgrundliga äro naturens vägar. Men bekämpar du inte en enda art så bidrar du till att en balans kan etablera sig. 


Eller som Masanobu Fukuoka säger: 

Naturen är perfektion! Har förtroende i den! Har glädje av den! Allt kan vara vackert och fascinerande. Det är bara att öppna sig för det! Beundra naturen och alla sina varelser! 


Var glad och ha:

 

En tanke på “Om att bli en lycklig odlare med mördarsnigeln i trädgården – eller: NATUR som min religion.

Kommentera