Att odla utan att bekämpa

Från teori till praxis 

Här vill jag försöka ge en konkretare förklaring på hur jag använder mina idéer som jag beskrev i artikeln “Om att bli en lycklig odlare med mördarsnigeln i trädgården…” i praktiken.

Jag anser att det inte finns något som helst skadedjur! Bara nyttodjur. Om det uppträder problem ligger det snarare i vad jag odlar och hur jag odlar i stället för vilka djur eller svamp som skadar grödorna. Enklast att “odla” är det som växer av sig självt och trivs på platsen. En sallad av våtarv, stormåra, maskros, unga lönn- eller lindblad, och kirskål ger en alldeles utmärkt sallad som är många gånger nyttigare än någon sallad man kan köpa i affären. Och vi vet ju alla hur lätt det brukar vara att odla maskros. 

Varför har vi aldrig sett någon snigel på en maskros eller kirskål? Dessa växter innehåller fortfarande ämnen som exempelvis bitterämnen som ger tillräckligt försvar mot ovälkomna, hungriga gäster. Samtidigt är just dessa ämnen väldig nyttiga för oss människor. Salladen odlas och korsades fram så att den blir stor och snygg och gärna lite söt. Människan glömde bort vid all mixtring att växten måste bibehålla sitt eget försvar.  

Allra enklast att odla är frukter och nötter. Här kan man verkligen låta det växa utan någon form av arbete eller bekämpning. Efter en övergångstid behöver man inte ens beskära nånting längre. Skörden brukar bli större om man enbart räknar massan. Frukterna blir mindre dock om man inte beskär på konventionellt sätt. Men jag kan lova att du får friskare, finare träd. Jag är trädgårdsanläggare och lärde mig beskärning. Jag hörde många gånger åsikten om att beskärning hör till skötseln. Jag förstod aldrig riktig varför det skulle vara bra för ett träd att varje år tillfoga den stora sår. Risken att svamp-sjukdomar kan tränga in är uppenbarliga. Tack vare österrikiska permakulturisten Sepp Holzner fick jag kunskap om att jag inte är ensam om att tvivla på beskärningens nytta. Han odlade fruktträd i många år på sin gård i Alperna utan att beskära och detta med stor succé. Så länge jag inte bekämpar en enda art, och odlar mångfaldigt (dvs inte i monokulturer) finns det en bra ekologisk balans, så att jag inte behöver vara rädd om min skörd. Men visst, en del ska naturen också få. Fåglar, getingar och andra insekter äter så klart också av trädets frukter. Men jag ser det som en belöning för deras möda och samarbete. Och visst kan det bli sämre skörd vissa år pga t.ex. sen frost eller fuktiga förhållanden, där svampar skadar mina frukter. Det är bara att akceptera. 

 

Och så har vi kålen, rödbetan, selleri, mangold och sparris. Alla dessa växters förfäder växer vid kusten. Dem behövde i sitt saltiga miljön aldrig försvara sig mot någon snigel.  Just dessa växter anser jag som de som kan behöva lite trix för att kunna odlas utan bekämpning, om man nu vill odla de ändå.   

Hur jag odlar kål

1.Höns i grönsakslandet

På våren får mina höns gå i grönsakslandet. Jag skyddar mina fleråriga grönsaker lite med galler jag lägger ut, men resten får de bearbeta. Dem krafsar, gödslar, pickar mask, larver och snigelägg. Låter som bekämpning, men det är just vad som händer i ett friskt ekosystem. Äta och blir äten. Mitt grönsaksland är full av gömställen i form av stenar, rishögar och stubbar så att alla djur ändå har sina skyddade ställen. Jag vill ju inte att hönorna ta mina kopparödlor, paddor, skogsödlor, snokar och jordlöpare. När det blir dags för plantering stänger jag ut hönsen. Gärna en vecka innan, för de brukar inte alltid acceptera att jag tar deras favoritställe ifrån de och söker ivrig efter kryphål. jag gödslar med flytande gödsel (t.ex. nässelvatten)

2. Förodla kålen

Jag brukar alltid förodlakål i krukor. På det viset har du kraftiga plantor som får en bra start.

3. Täck inte för tidigt

Jag brukar inte gräva om, men jag lägger ut kompost och sedan hackar och krattar jag för att förbereda för plantering. När man planterar ut kålen blir de snabbt uppätna om man täcker marken intill. Jag täcker inte marken i början utan jag försöker att…

4. Skapa förutsättningar där kålen trivs

och snigeln inte trivs. Efter jag planterar ut kålen brukar jag strö aska eller kalk, sand och vanlig matlagningssalt över marken. Kom ihåg att det är kustväxter som dessutom gillar ett högt ph-värde. Jag försöker att skapa just såna förhållanden som kustväxter trivs i. Man får inte överdriva med saltet, så klart!

Mikroorganismerna som lever i den miljön jag lever i är inte anpassade för höga salthalter heller. Det gäller att hitta rätt balans. Jag använder uppskattningsvist ett par matskedar för 15-20 kvm. Jag brukar föreställa mig att jag är en snigel och det finns läckra goda växter runtomkring mig. Och sen finns det ett område som kanske ser super-gott ut, men om jag försöker krypa in där smakar det salt och det svider på huden. Snigeln: ”Nä, jag tar hellre det som är enklare att komma åt!”

Jag upprepar detta några gånger efter regn. Sammanlagd strödde jag möjligtvis fem till sex gånger kalk, aska eller salt över mina växter ifjol. Jag brukar kolla väldigt noga att det är inga sniglar där jag strör. Jag plockar bort dem innan, så att jag inte skadar deras känsliga hinna. Obs! När du använder aska, tänk då på att helst använda enbart ren vedaska av obehandlad ved av träd som kommer från friska skogar! Ved kan innehålla höga halter av tungmetaller. Detta gäller exempelvis för träd som har stått nära vägar, i städer och industriområden. Tänk också på att tända i spisen enbart med ofärgat papper då även på den här vägen kan gifter och tungmetaller hamna i kålen. Aska består annars mest av Calciumoxid (25-45%), Magnesium-och Kaliumoxider (3-6%)och fosforpentoxid (2-3%). Dessutom spårämnen som mangan, natrium och bor och därmed är den en bra gödsel om den används i måttliga mängder. För att få bättre koll på vilka ämnen askan från vår vedspis innehåller panerar vi att lämna in ett prov till ett laboratorium i år. Jag återkommer med resultat.

5. Täckodla

När kålen har blivit kraftigare klarar den sig mycket väl mot sniglarna under vanliga väderlek och förhållanden. Då börjar jag att täcka marken. Gräsklipp är en utmärkt start. Minst lika bra är den halvruttna gödseln som samlar sig mellan mina två gödsellimpor som består mestadels av får- och hönsgödsel. Mina hönor krafsar där och så uppstår en fin lätt hanterbar blandning av jord, kompost och halmbitar. Men jag använder även gammalt hö och gräs från ängen som jag inte använder till hö på grund av olika anledningar.

Gödselstack med jord-gödsel-halm-bladning i mitten som våra hönor bereder för oss.

6. Succé i samlevnad med snigeln

Vår samlevnad fungerar utmärkt! Kålen brukar komma upp väldigt fint. Jag till och med matar sniglarna med skördade rester bredvid kål-landet. Dem är ju ändå viktiga nyttodjur för första steget i förmultningsprocessen!

En tanke på “Att odla utan att bekämpa

Kommentera